Det har gått flera år utan att jag ägnat bloggen en enda tanke. Stackarn. Här har den stått helt ensam och orörd. Det känns konstigt att svepa fingrarna över tangenterna igen, men samtidigt inte. Muskelminnet sitter kvar.
För några månader sedan - jag kan inte exakt sätta fingret på när och varför - så fick jag lust att skriva igen. Formulera ord av tankarna. Klickade in mig på min egen blogg och läste gamla inlägg och med risk att låga högfärdig så kan jag erkänna att jag inspirerades. Av mig själv! Så mycket tankar, känslor och lärdomar som jag dokumenterat. Jag kan känna engagemanget, utvecklingen, ångesten och glädjen mellan raderna. Det är fint, på något sätt. Och samtidigt lite sorgligt.
Varför slutade jag skriva?
Allt jag gör ska på något sätt vara till nytta, annars är det inte värt min tid.
Utmattningen kunde vara en förklaring. Där lämnade jag skrivandet, helt enkelt för att en utmattning kräver att man skalar bort saker från sitt liv. (Så här i efterhand kan jag konstatera att det var fel område att skala på men uppdateringen om utmattningen tar vi en annan gång). Men det är inte hela sanningen. Det svider att erkänna att jag har fastnat i "nyttoträsket".
Efter utmattningen så har jag blivit relativt duktig på att vila. Sova när det behövs. Varva ner när vardagen kräver. Jag tvingar mig själv till det, främst för att jag är livrädd att bli utmattad igen. Hujedamej! Men utöver detta vilande och återhämtande, så unnar jag mig inte riktigt något annat. Allt jag gör ska på något sätt vara till nytta, annars är det inte värt min tid. Lustigt nog har detta nyttotänk blivit värre i takt med att barnen blivit äldre. När jag nu läser igenom gamla inlägg från år 2019 så kan jag inte begripa vilken tid på dygnet jag hann måla husväggar, bygga bord, plantera om husets alla grönväxter och inte minst bloggade - när hade jag tid? Jag hade två småbarn då. Ändå fick jag till det. Jag antar att jag på något sätt tog mig tiden, för att jag tyckte om det.
De senaste 2-3 åren har jag haft en enda hobby som jag sysslat med konsekvent - träning. Utöver det gör jag inget annat roligt/inspirerande/intressant regelbundet. Läsa böcker har jag visserligen fortsatt med sedan jag upptäckte att det finns genren som inspirerar mig, men det är endast kvällstid innan jag ska sova som jag unnar mig att läsa. Aldrig i soffan. Aldrig dagtid. Det finns alltid annat som är viktigare. Som typ att städa (eller om vi är riktigt ärliga - slösa dötiden på att evighetsscrolla på telefon. Usch). Hur sjukt? Nu drar jag till med en riktig killgissning men jag tror detta kan vara något som är typiskt för företagare. Att ständigt vara produktiv, menar jag. Det finns alltid mer att göra och då timmarna på dygnet är begränsade så händer det lätt att just den "onödiga fritiden" kompromissas bort. Då hänger man tvätt.
Efter utmattningen har jag som sagt blivit betydlig bättre på att vila och återhämta mig. Fint så. Men att göra trevliga saker? Not so mush. Det går såklart att skylla på barn. Dom där små terroristerna som slukar så mycket av ens tid och energi. Men för mig så handlar det inte om det. Barn är en ursäkt. Det handlar om vad jag själv tycker att jag är värd att lägga tid på. Jag förtjänar inte att att göra roliga grejer så länge jag inte lyckats få ordning på alla delar i vardagen. Min insats är inte värd tillräckligt och straffet blir mer produktivitet. Problemet är självkänslan. Inte barnen. Inte tid. Och den enda åskådaren och hårda domaren är jag själv.
Problemet är självkänslan. Inte barnen. Inte tid.
ÅR 2024 ska jag hitta tillbaka till att göra saker som är onödiga, som inte genererar pengar eller pondus eller något sådant, men som på sätt eller annat ger mig glädje och sinnesro. Läsa i soffan. Fixa med mina växter (besatt av gullrankor och fikusar). Fotografera. Hit hör även att blogga. Jag är ingen fantastisk skribent och har inte några storslagna mål med bloggandet men bara med att skriva detta inlägg har jag fått klart för mig att min självkänsla inte riktigt är där den borde vara. Egenterapi!
Skrivandet rensar mina tankar och får mig att må bra. Den motiveringen räcker.
Läsa böcker i soffan och gå på loppisrunda i Åbo. Små steg mot att göra onödiga, roliga saker.
コメント